söndag 9 september 2012

Svamp(o)lycka

Igår var jag covergirl, minsann! Det var höstpremiär för mina inslag Helenas Kök i tidningen Barometern, jag skriver ju matreportage för tidningens helgbilaga Bonus Weekend.

Recepten i reportaget var på ett av bloggens populäraste recept - kantarellpasta, äppelpaj med pecannötter, rårörda lingon och den säsongsbetonade drinken lingonmojito. Krönikan som i vanlig ordning följer nedan, handlade om min eviga otur i svampskogen:

Att hitta kantareller är, enligt min mening, lika svårt som att göra sådana där superfynd på loppis som sedan kan göra en rik. Jag är av åsikten att när det kommer till att hitta svamp är det lite som med sångröst; antingen har man det, eller har man det inte. Jag hittar i stort sett aldrig några kantareller. (Jag kan för övrigt inte sjunga heller.)

I augusti och september månad svämmar Facebook och andra självframhävande forum fullkomligt över av bilder på obscena mängder kantareller som vänner och bekanta har hittat ute i skogarna och glatt kablar ut för allmän beskådan på internet. För oss som är, låt oss säga, utmanade på kantarellfronten, kan sådana bilder nästan upplevas som snudd på stötande. Mina svampletarrundor brukar ofta sluta i att jag går över till att plocka lingon och blåbär istället. Bären kan man i alla fall lita på, och när dagens svampskörd inte ens räcker till en svampsmörgås åt en hobbit kan man i alla fall få njuta av rårörda lingon.

Hade det inte varit för min kära jobbarkompis hade nog aldrig receptet på kantarellpasta blivit till. Hon finkammar skogarna likt en flygplatshund på razzia, och kommer hem med litervis av kantareller. Som den fina vän hon är brukar hon dela med sig frikostigt av sina fynd, och för det är jag evigt tacksam. I höst ska jag få följa med henne ut i skogen och plocka. Om det skulle få min otur i svamp att vända vore det fantastiskt. Då är det nästan så att jag faktiskt skulle kunna överväga att ta sånglektioner.

Och så några rader extra också...
Efter att ha skrivit en hel krönika om min oförmåga att hitta kantareller, slog det mig att jag faktiskt har hittat kantareller en gång under mitt snart 31-åriga liv. Det var på en promenad med mormor, i närheten av sommarstugan när jag var sju år. Vi hittade så mycket kantareller att mormor tog av sig underkjolen och knöt en säck av den, och i den kunde vi sedan transportera våra värdefulla fynd tillbaka till stugan och steka dem i rikligt med smör och servera på smörgåsar. Jag har återvänt till samma ställe varje år sedan dess, men kantarellerna har lyst med sin frånvaro. När jag får tag i kantareller nuförtiden gör jag gärna kantarellsmörgåsar, men om jag vill ha en lite större måltid gör jag den här pastarätten. Receptet går precis lika bra att göra på den tidiga höstens guldgula kantareller som på de brunare trattkantarellerna som gör entré lite senare på hösten i takt med kylan. Och är du ute och letar i skogen på senhösten – ta på dig en underkjol. Den kan komma till användning när du minst anar det.

10 kommentarer:

  1. Haha, lustigt! Jag känner precis som du, både när det gäller svamp och loppisfynd. Gällande svampen har vi alltid med barnen ut vilket resulterar i fika inom 15 minuter och hemgång efter ytterligare 15. Vad hände med de gula hav av kantareller alla andra hittar i skogen? T.o.m i skogar som inte ens kan kallas skogar, och dessa väldigt nära. Folk hittar t.o.m svamp när de är ute med hunden. Orättvist!

    Om jag mot förmådan skulle hitta, eller få, så ska jag laga denna pastarätt.

    Kram Malin

    SvaraRadera
  2. Finfin krönika som vanligt, hurra för fina dig :) Ja, du vet ju redan hur det förhåller sig med kantarellyckan hos mig... ;) Söndagskramar till er båda, snart ses vi!

    SvaraRadera
  3. ja du kompis, det ser mörkt ut på svampfronten iår. De gula har torkan tagit så vi får hoppas att det kommer lite regn till höstisarna.

    SvaraRadera
  4. Fina fina Helena : ) Jag hittar ingen svamp har inga svampögon : ( tyvärr kram Sofia

    SvaraRadera
  5. Hear you sister - svamp är helt klart inte min sak.

    Underbar historia om din mormor!

    Kram!

    SvaraRadera
  6. Det är så trevligt att Bonus Weekend är tillbaka och dina fina matsidor med den! Älskar dina krönikor! Du är så duktig vännen. Kram.

    SvaraRadera
  7. Hej Helena! Först och främst stort tack för en jättetrevlig blogg:-)! Jag är liten sugen på att göra hallonmarmeladen som du lade ut recept på i våras/på försommaren någon gång, den med vit choklad och lime. Har du någon liten aning om hur lång hållbarhet man kan räkna med och måste den stå kallt även då den är oöppnad? Ha en bra vecka! Kram Gudrun

    SvaraRadera
  8. Vilket fint reportage! Kantarellpasta är bland det godaste man kan äta!
    Önskar dig en fin vecka!

    SvaraRadera
  9. Haha, underbart med mormors underkjol!!

    SvaraRadera
  10. Kom till Nora med mig och Magnus nästa sensommar/Höst..så ska jag lova dig att vi kommer hitta både kantisar å trattisar ;) Kram vännen

    SvaraRadera